Minnet sviker

Jag hade helt glömt bort att jag hade den här bloggen. :) Så mycket har jag haft att göra det senaste året.

Det har precis gått ett år sedan min magsäcksoperation och jag har gått ner 38 kg, gått från BMI 49 till 35 och minskat 34 cm runt midjan - vilka enorma summor egentligen. Men det viktigaste av allt är att jag äntligen har fått tillbaka hälsan och jag mår bra med mig själv även om jag fortfarande har en bit kvar att gå innan jag är klar med viktnedgången men jag tänker inte stressa utan jag tar allt ett steg i taget. :)

Träning

Jag vet inte om det var i söndags eller måndags när jag kände att jag bara var tvungen att komma ut i spåret. För ett år sedan gick jag 5km stavgång flera gånger i veckan så jag tänkte ta en promenad runt samma spår.

När jag väl kom ner till spåret fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle se hur långt jag kunde springa så jag började springa i en sakta lunk och den första kilometern var tung. Jag fick koncentrera mig på att försöka djupandas. Till min egen enorma förvåning lyckades jag ta mig runt hela slingan i samma lunk som jag påbörjade försöket! Jag lyckades alltså springa 5 km - något jag inte gjort sedan jag var 15 år gammal och innan min styvfar dog och hela mitt liv gick åt helvete!

Dagen efter hade jag en enorm smärta i ena ljumsken men jag misstänker själv att det hade mer att göra med att jag vid ett tillf'älle - mitt under turen - kände att det brände till på ena benet så jag hoppade till, vred kroppen för att slå bort insekten och då måste jag ha vridit till ljumsken för ont hade jag. Träningsvärken höll sig kvar i 2 dagar.

Efter det här så började jag fundera på om det verkligen bara var en lyckoträff att jag faktiskt lyckats ta mig runt hela slingan, speciellt med tanke på att även om jag gått ner mer än 20 kilo så är jag fortfarande tung. Så för att tänka bort alla såna här tankar så tog jag cykeln igår och cyklade ner till spårcentralen och sprang ytterligare 5 km och nu vet jag att jag kan springa den här sträckan.

Det gick återigen inte fort men det har just nu ingen betydelse. Gårdagens bedrift: 5 km - 47 minuter.

Uppdatering

Jag har helt ärligt inte orkat skriva något den senaste tiden. Det har varit så stressigt att hitta ett nytt jobb och med en skral ekonomisk framtid utan ett jobb så har jag varit så sönderstressad att jag knappt sovit.

Så här kommer en uppdatering av höjdpunkterna efter min operation.

Jag har ärligt talat mått som en prinsessa hela tiden! Det har varit lite svårt att vänja sig vid att äta hela tiden och jag var mest orolig för hur det skulle gå att hålla den här kosten samtidigt som jag arbetar men det har inte varit några problem. Både barn och personal har accepterat fullt ut att jag får omkring och äter på något mellan varven.

Viktmässigt har jag gått ner från 137 till dagens 114 vilket innebär att jag har gått ner 23 kg sedan den 18/2 i år. Det intressanta är att det inte känns som en kamp eller så utan jag har mått fantastiskt hela tiden. Andra saker som skett är att jag har minskat 27 cm i midjan. All min halsbränna är helt borta, har nästan aldrig huvudvärk längre och min IBS är som bortblåst! Med tanke på de positiva effekter förutom viktminskningen gör att jag skulle ha gjort operationen även om jag inte skulle ha gått ner ett enda kilo efteråt.

Gällande jobbfronten så har jag fått ett nytt jobb och jag börjar jobba på en skola som fritidspedagog till augusti och jag ser fram emot detta nya kapitel i mitt liv. :)

Och gällande träningen.. ja.. den går framåt i alla fall. Under en period var jag ofta ute och gick och jag borde gå ut och gå varje dag men av någon anledning slutade jag. Men å andra sidan fick jag motion på recept och jag valde att börja styrketräna vid Korpen. I och med att jag fick detta recept så fick jag också hjälp av en personlig tränare att lägga upp ett träningsprogram och jag har nu tränat 2-3 gånger minst i veckan och jag börjar faktiskt gilla styrketräning efter att jag avskytt det i så många år pga hur exet lade upp träningen för mig de få gånger jag följde med honom till gymmet.

Så allt som allt.. jag är så glad att jag valde att göra den här operationen och jag ångrar inte mitt beslut en enda sekund. Många jag har pratat med i samma sits har haft det jobbigt känslomässigt för det är en stor förändring att gå från den här feta kvinnan jag var till en mindre version av sig själv. Många har känt att de förändras för snabbt för att hinna med men jag känner bara att jag äntligen är på väg tillbaka till den kvinna jag alltid sett mig själv vara. Jag kunde aldrig acceptera mig själv när jag var så pass överviktig som jag var och faktiskt är än idag för även om jag har gått ner 23 kg så klassas jag fortfarande att lida av sjuklig fetma.. men bara 2 kg till och sedan räknas min vikt "bara" som fetma. :) Har gått från BMI 49 till BMI 40.4 idag.

På andra sidan.

När jag kom till avdelningen i tisdags fick jag byta om till sjukhuskläder och in kom en sjuksköterska som berättade att jag var inplanerad som patient nr 2 och jag fick en hög tabletter.. Jag fick också veta att även om operationen var inplanerad till 11 så skulle jag vara beredd på att det kunde bli ca en timme tidigare.

Min rumsgranne vid sjukhuset var den som först skulle in och de körde iväg henne och jag började känna mig hög! Insåg relativt snabbt att någon av dessa tabletter jag fått innehöll Morfin och jag reagerar alltid kraftigt på detta.. in kom en ny patient och hon frågade om jag visste vem "Seven" var? "Det är jag", kvittrade jag glatt - hög på morfin. Ärligt talat har jag ingen aning om vad vi pratade om och helt plötsligt kom det in folk och skulle köra ner mig till operationen.

Utanför operationssalen blir jag lämnad ett par minuter i min säng och där ligger jag och tittar upp i taket och en tanke poppar upp i hjärnan.. "ska jag skita i det här och åka hem?".. näää.. de kör in mig och jag hoppar upp på operationsbordet.. de kopplar upp mig mot maskiner och stoppar i slangar i kanylen.. jag fick veta under gårdagen att "min" läkare troligen var den som skulle operera mig och jag har ett svagt minne av att detta bekräftades även här inne i salen.

En röst bakom mig säger till mig att nu är det dags att spruta in sömnmedlet och att jag kommer att sova snart.. hinner tänka: "men när ska jag bli trött då?"

SVART

I min dimma hör jag hur någon ropar mitt namn och säger att det är dags att vakna.. jag har ingen aning om vart jag är, vem som pratar med mig och vad katten det är som händer! Lyckas tvinga upp ögonen och ser att jag är i en stor sal med massor med sängar och sköterskor överallt.. sedan SVART igen.

Ärligt talat har jag ingen aning om hur många gånger jag vaknade och somnade. Jag fick in mina stödstrumpor och min mobil till sängen och jag lyckas skicka iväg ett "operationen är klar, allt väl" till facebook och sedan slocknar jag igen av utmattningen av den lilla koncentration som krävdes för att skriva detta korta meddelande.

Mina medvetna perioder blir längre och längre men jag är helt matt. Mitt över rummet ser jag den tjej som jag skrivit till på viktop och som är samma kvinna som kvittrande frågade efter "Seven" innan operationen.. tror hon är minst lika snurrig som jag.. :)

Vid 16-tiden får jag av egen maskin gå in till min sal och jag låg på sal 5. Där ligger redan en tjej och en plats är tom - denna plats kom senare att fyllas av min kvittrande vän från tidigare och den andra tjejen åkte hem på onsdagen och då fick vi i stället sällskap av min rumsgranne från hotellet. Den tjejen hade haft enorma problem med morfinet men av andra orsaker än jag hade.. så fort jag hade fått upp toleransen för morfinet så klarade jag detta bra men hon mådde dåligt hela tiden

Under tisdagen fick jag dropp och order om att med hjälp av en tesked dricka 1 dl vatten.. det var en otroligt skrämmande känsla att ta något i munnen med vetskap om att ens insida är helt omstrukturerad men jag får i mig vattnet. Tack och lov för att jag samtidigt fick dropp.. annars skulle jag ha varit helt uttorkad.

Onsdagens överraskning blev att nu ska jag få i mig 1 liter klar vätska.. saft, fin juice och vatten. Jag valde jordgubbssaft och 1 dl i taget hämtade jag från kylskåpet ute på avdelningen.. Det var ganska intressant att se innehållet i detta kylskåp då det egentligen bara bestod av en hel hög literkannor med olika drycker tillsammans med någon fil. :)

Jag och Christina (min kvittrande vän) lyckades av någon anledning hamna med i gruppen för de patienter som var en dag före oss och som skulle träffa dietisten men det var helt ok för oss att stanna kvar och höra allt en extra gång.. det här är samma möte som vi också fick på torsdagen men då från dietisten Moa som jag träffat under hela tiden upp till nu.

Vi hade fått order om att röra på oss så mycket som helst och att försöka släppa ut gaserna och få igång tarmarna.. hur lätt är det egentligen att försöka fisa när man har ont i magen efter operationen samt att det är en otroligt skrämmande känsla att spänna buken? Det hela slutade i alla fall med att vi tre kvinnor på salen fes i kapp rätt glatt när vi äntligen vågade släppa på kontrollen och fisa öppet inför okänt folk men vad katten då? Den stående repliken blev "var det lika skönt för dig som för mig?" följt av ett garv varje gång någon släppte sig i rummet.

Så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på en liten promenad så jag tog min droppställning och började gå till andra sidan avdelningen. Jag kom till hissarna och började känna en ordentlig smärta precis under mina vänstra revben. Gråtandes och med tilltagande smärta lyckades jag ta mig till mitt rum på andra sidan avdelningen där jag kollapsade gråtandes av smärta i en stol! Tack och lov hade mitt tillstånd uppmärksammats och det kom snabbt in någon med mer morfin till mig och inom 30 minuter var jag relativt smärtfri igen.

Under onsdagen kom min kirurg över och pratade med mig och ja.. det var Mats Möller själv. Han berättade att operationen gått jättebra och att jag hade blivit uttagen till att få mina slitsar sydda. Det pågår en undersökning om huruvida det är bra eller ej att sy slitsarna och jag kom med i den grupp där vi blev sydda.. enligt honom hade också operationen tagit ca 1 timme varav slitsarna hade tagit 15 minuter att sy ihop. Jag fick lite bannor av honom för att jag låg i sängen och jag försökte protestera och säga att jag faktiskt varit uppe och gått men jag orkade inte lägga särskilt mycket energi bakom dessa protester. När läkaren väl gått ser jag en otroligt leende Christina mitt över rummet.. hon hade tänkt försvara mig berättade hon men struntat i det. :)

Torsdag och utskrivningsdag.. Efter en frukost bestående av 1 dl fil och 1 dl yoghurt blandat som också smakade som ljuvlig nektar gick vi och plockade ihop våra saker. Christina pratade en del om en tomatsoppa hon ätit som hon tyckte om och när lunchen serverades så var det just denna soppa och jag som inte tycker om tomater.. men varm soppa som sakta åts med sked och utan mat på 3 veckor så var den var riktigt god faktiskt. Till vår lunch fick vi sällskap av kvinnan från rummet som mått så dåligt och dietisten Moa kom hon också.. efter lunchen säger den här kvinnan att hon börjat ångra operationen för det finns ingen chans att hon kan leva så här att äta små mängder 7 gånger om dagen. Där och då kände jag att jag bara ville ta tag i henne och ruska om henne. Kvinnan var 50+ och väntat i över 4 år på operationen - när hade hon börjat fundera på konsekvenserna av denna livsomställning egentligen??

Christinas man körde mig till tågstationen och jag spenderade där 2 timmar på en bänk. Till slut blev smärtan så kraftig att jag blev tvungen att ta en morfintablett till. Jag försökte dricka en drink som sjukhuset skickat med mig men jag blev akut illamående av den och jag fick knappt i mig halva. Det fanns ett par människor omkring mig som reagerade på mitt bleka ansikte och mina stönande mellan varvet men jag orkade inte ens bry mig. Tågresan hem var inte den skönaste med gupp som orsakade smärta men hem kom jag och en vän kom och hämtade upp mig på stationen. Det var så otroligt skönt att komma hem och bara få sova i min egen säng!

På plats

Måndag idag och det var många inplanerade besök. Först in till obesitassjuksköterskan för vägning och mätning.. så jag har gått ner till 129 från 137 efter det hemska flytet! En sak är säker - jag kommer ALDRIG mer i mitt liv dricka Modifast.. kräks bara jag tänker på eländet!! Som om det inte var nog så togs ett midjemått också.. 150cm runt om.. fan jag drog ett helt måttband runt midjan och det ihop precis.. helt sjukt alltså.

Efter detta träffade jag återigen dr Mats Möller. Jag hoppas verkligen att jag får honom som kirurg i morgon. Jag vet inte vad det är men av någon anledning är jag inte så där överlycklig som jag läser att andra är i min sits.. jag är mest bara med i nuet. Jag är rädd.. det ska jag inte sticka under stol med men inte för själva operationen men mer för vad som gäller med narkosen.

Sedan blev det att sitta ner en stund utanför narkosläkarens kontor innan jag fick komma in. Här kände jag mig äntligen lugnad då hon berättade exakt hur narkosen går till, att det är en lätt narkos och att de väcker upp mig direkt efter operationen.. troligen kommer jag inte att komma ihåg något men ändå.

Det var nu tidig eftermiddag och vad gör man då när man inte kan äta och man är sur och grinig efter många dagars fruktansvärd diet? Jo man traskar till Apoteket och köper stödstrumpor där man också får bannor för att man inte mätte vaderna ett dygn innan.. ja ja.. jag opereras i morgon och har liksom inte en chans att mäta vaderna till morgonen.

Rummet vid sjukhuset är ett litet gulligt rum.. tack och lov hade jag både böcker och datorn med mig så det blev en del film. Innan operationen skulle jag också duscha 2 gånger - en gång på kvällen och en gång till morgonen men det var så skönt att duscha och tvålen luktar så gott att det blev två gånger redan till kvällen. :) Ska duscha i morgon också innan jag smiter över till sjukhuset rakt över vägen.

Tur som tokig slängde jag med lite insomningstabletter i väskan så jag vet att om 30 minuter kommer jag åtminstone sova och få lite sömn innan jag ska upp klockan 6 i morgon bitti.

Flytdag 3

De första två dagarna var ju absolut inga problem att klara av. Jag fick till och med anstränga mig för att faktiskt komma ihåg min drink men idag - idag har det varit riktigt tufft och jag har sån ont i magen och jag vill bara äta. Jag drömmer om grillad kyckling och en stor saftig grillad stek att sätta tänderna i.

Och så tänker jag att jag faktiskt har 15 dagar kvar av eländet också! Hur ska jag klara av att ta mig igenom det här när det känns så här tufft redan dag 3? Men tydligen blir det lättare och lättare efter de första 6-7 dagarna.

Det enda jag vet är att jag under inga omständigheter får fuska! Så jag städar istället.. och städar.. nu är skrubben urplockad, sorterad och skräp slängt och kläder donerade. Sonens rum är fläckfritt likaså hall och kök... ska ta och börja med badrummet nu för att komma långt ifrån köket...

En lång väntan

Jag har fått brevet där det står när jag ska opereras och om ett par dagar går jag in i flyt-fasen. Ska dricka Modifast 4 gånger om dagen innan operationen.

Men det känns inte som om jag riktigt har förstått vad det är som är på gång. Jag är inte nervös, tänker inte så mycket på det heller. Inte heller har jag någon önskan om vad jag vill ha som min sista måltid - troligen för all framtid.. jag bara är..