När jag kom till avdelningen i tisdags fick jag byta om till sjukhuskläder och in kom en sjuksköterska som berättade att jag var inplanerad som patient nr 2 och jag fick en hög tabletter.. Jag fick också veta att även om operationen var inplanerad till 11 så skulle jag vara beredd på att det kunde bli ca en timme tidigare.
Min rumsgranne vid sjukhuset var den som först skulle in och de körde iväg henne och jag började känna mig hög! Insåg relativt snabbt att någon av dessa tabletter jag fått innehöll Morfin och jag reagerar alltid kraftigt på detta.. in kom en ny patient och hon frågade om jag visste vem "Seven" var? "Det är jag", kvittrade jag glatt - hög på morfin. Ärligt talat har jag ingen aning om vad vi pratade om och helt plötsligt kom det in folk och skulle köra ner mig till operationen.
Utanför operationssalen blir jag lämnad ett par minuter i min säng och där ligger jag och tittar upp i taket och en tanke poppar upp i hjärnan.. "ska jag skita i det här och åka hem?".. näää.. de kör in mig och jag hoppar upp på operationsbordet.. de kopplar upp mig mot maskiner och stoppar i slangar i kanylen.. jag fick veta under gårdagen att "min" läkare troligen var den som skulle operera mig och jag har ett svagt minne av att detta bekräftades även här inne i salen.
En röst bakom mig säger till mig att nu är det dags att spruta in sömnmedlet och att jag kommer att sova snart.. hinner tänka: "men när ska jag bli trött då?"
SVART
I min dimma hör jag hur någon ropar mitt namn och säger att det är dags att vakna.. jag har ingen aning om vart jag är, vem som pratar med mig och vad katten det är som händer! Lyckas tvinga upp ögonen och ser att jag är i en stor sal med massor med sängar och sköterskor överallt.. sedan SVART igen.
Ärligt talat har jag ingen aning om hur många gånger jag vaknade och somnade. Jag fick in mina stödstrumpor och min mobil till sängen och jag lyckas skicka iväg ett "operationen är klar, allt väl" till facebook och sedan slocknar jag igen av utmattningen av den lilla koncentration som krävdes för att skriva detta korta meddelande.
Mina medvetna perioder blir längre och längre men jag är helt matt. Mitt över rummet ser jag den tjej som jag skrivit till på viktop och som är samma kvinna som kvittrande frågade efter "Seven" innan operationen.. tror hon är minst lika snurrig som jag.. :)
Vid 16-tiden får jag av egen maskin gå in till min sal och jag låg på sal 5. Där ligger redan en tjej och en plats är tom - denna plats kom senare att fyllas av min kvittrande vän från tidigare och den andra tjejen åkte hem på onsdagen och då fick vi i stället sällskap av min rumsgranne från hotellet. Den tjejen hade haft enorma problem med morfinet men av andra orsaker än jag hade.. så fort jag hade fått upp toleransen för morfinet så klarade jag detta bra men hon mådde dåligt hela tiden
Under tisdagen fick jag dropp och order om att med hjälp av en tesked dricka 1 dl vatten.. det var en otroligt skrämmande känsla att ta något i munnen med vetskap om att ens insida är helt omstrukturerad men jag får i mig vattnet. Tack och lov för att jag samtidigt fick dropp.. annars skulle jag ha varit helt uttorkad.
Onsdagens överraskning blev att nu ska jag få i mig 1 liter klar vätska.. saft, fin juice och vatten. Jag valde jordgubbssaft och 1 dl i taget hämtade jag från kylskåpet ute på avdelningen.. Det var ganska intressant att se innehållet i detta kylskåp då det egentligen bara bestod av en hel hög literkannor med olika drycker tillsammans med någon fil. :)
Jag och Christina (min kvittrande vän) lyckades av någon anledning hamna med i gruppen för de patienter som var en dag före oss och som skulle träffa dietisten men det var helt ok för oss att stanna kvar och höra allt en extra gång.. det här är samma möte som vi också fick på torsdagen men då från dietisten Moa som jag träffat under hela tiden upp till nu.
Vi hade fått order om att röra på oss så mycket som helst och att försöka släppa ut gaserna och få igång tarmarna.. hur lätt är det egentligen att försöka fisa när man har ont i magen efter operationen samt att det är en otroligt skrämmande känsla att spänna buken? Det hela slutade i alla fall med att vi tre kvinnor på salen fes i kapp rätt glatt när vi äntligen vågade släppa på kontrollen och fisa öppet inför okänt folk men vad katten då? Den stående repliken blev "var det lika skönt för dig som för mig?" följt av ett garv varje gång någon släppte sig i rummet.
Så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på en liten promenad så jag tog min droppställning och började gå till andra sidan avdelningen. Jag kom till hissarna och började känna en ordentlig smärta precis under mina vänstra revben. Gråtandes och med tilltagande smärta lyckades jag ta mig till mitt rum på andra sidan avdelningen där jag kollapsade gråtandes av smärta i en stol! Tack och lov hade mitt tillstånd uppmärksammats och det kom snabbt in någon med mer morfin till mig och inom 30 minuter var jag relativt smärtfri igen.
Under onsdagen kom min kirurg över och pratade med mig och ja.. det var Mats Möller själv. Han berättade att operationen gått jättebra och att jag hade blivit uttagen till att få mina slitsar sydda. Det pågår en undersökning om huruvida det är bra eller ej att sy slitsarna och jag kom med i den grupp där vi blev sydda.. enligt honom hade också operationen tagit ca 1 timme varav slitsarna hade tagit 15 minuter att sy ihop. Jag fick lite bannor av honom för att jag låg i sängen och jag försökte protestera och säga att jag faktiskt varit uppe och gått men jag orkade inte lägga särskilt mycket energi bakom dessa protester. När läkaren väl gått ser jag en otroligt leende Christina mitt över rummet.. hon hade tänkt försvara mig berättade hon men struntat i det. :)
Torsdag och utskrivningsdag.. Efter en frukost bestående av 1 dl fil och 1 dl yoghurt blandat som också smakade som ljuvlig nektar gick vi och plockade ihop våra saker. Christina pratade en del om en tomatsoppa hon ätit som hon tyckte om och när lunchen serverades så var det just denna soppa och jag som inte tycker om tomater.. men varm soppa som sakta åts med sked och utan mat på 3 veckor så var den var riktigt god faktiskt. Till vår lunch fick vi sällskap av kvinnan från rummet som mått så dåligt och dietisten Moa kom hon också.. efter lunchen säger den här kvinnan att hon börjat ångra operationen för det finns ingen chans att hon kan leva så här att äta små mängder 7 gånger om dagen. Där och då kände jag att jag bara ville ta tag i henne och ruska om henne. Kvinnan var 50+ och väntat i över 4 år på operationen - när hade hon börjat fundera på konsekvenserna av denna livsomställning egentligen??
Christinas man körde mig till tågstationen och jag spenderade där 2 timmar på en bänk. Till slut blev smärtan så kraftig att jag blev tvungen att ta en morfintablett till. Jag försökte dricka en drink som sjukhuset skickat med mig men jag blev akut illamående av den och jag fick knappt i mig halva. Det fanns ett par människor omkring mig som reagerade på mitt bleka ansikte och mina stönande mellan varvet men jag orkade inte ens bry mig. Tågresan hem var inte den skönaste med gupp som orsakade smärta men hem kom jag och en vän kom och hämtade upp mig på stationen. Det var så otroligt skönt att komma hem och bara få sova i min egen säng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar