En tjockis dagbok

Träning

2011-07-01T06:28:00.000+02:00

Jag vet inte om det var i söndags eller måndags när jag kände att jag bara var tvungen att komma ut i spåret. För ett år sedan gick jag 5km stavgång flera gånger i veckan så jag tänkte ta en promenad runt samma spår.

När jag väl kom ner till spåret fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle se hur långt jag kunde springa så jag började springa i en sakta lunk och den första kilometern var tung. Jag fick koncentrera mig på att försöka djupandas. Till min egen enorma förvåning lyckades jag ta mig runt hela slingan i samma lunk som jag påbörjade försöket! Jag lyckades alltså springa 5 km - något jag inte gjort sedan jag var 15 år gammal och innan min styvfar dog och hela mitt liv gick åt helvete!

Dagen efter hade jag en enorm smärta i ena ljumsken men jag misstänker själv att det hade mer att göra med att jag vid ett tillf'älle - mitt under turen - kände att det brände till på ena benet så jag hoppade till, vred kroppen för att slå bort insekten och då måste jag ha vridit till ljumsken för ont hade jag. Träningsvärken höll sig kvar i 2 dagar.

Efter det här så började jag fundera på om det verkligen bara var en lyckoträff att jag faktiskt lyckats ta mig runt hela slingan, speciellt med tanke på att även om jag gått ner mer än 20 kilo så är jag fortfarande tung. Så för att tänka bort alla såna här tankar så tog jag cykeln igår och cyklade ner till spårcentralen och sprang ytterligare 5 km och nu vet jag att jag kan springa den här sträckan.

Det gick återigen inte fort men det har just nu ingen betydelse. Gårdagens bedrift: 5 km - 47 minuter.

Uppdatering

2011-06-21T08:48:00.001+02:00

Jag har helt ärligt inte orkat skriva något den senaste tiden. Det har varit så stressigt att hitta ett nytt jobb och med en skral ekonomisk framtid utan ett jobb så har jag varit så sönderstressad att jag knappt sovit.

Så här kommer en uppdatering av höjdpunkterna efter min operation.

Jag har ärligt talat mått som en prinsessa hela tiden! Det har varit lite svårt att vänja sig vid att äta hela tiden och jag var mest orolig för hur det skulle gå att hålla den här kosten samtidigt som jag arbetar men det har inte varit några problem. Både barn och personal har accepterat fullt ut att jag får omkring och äter på något mellan varven.

Viktmässigt har jag gått ner från 137 till dagens 114 vilket innebär att jag har gått ner 23 kg sedan den 18/2 i år. Det intressanta är att det inte känns som en kamp eller så utan jag har mått fantastiskt hela tiden. Andra saker som skett är att jag har minskat 27 cm i midjan. All min halsbränna är helt borta, har nästan aldrig huvudvärk längre och min IBS är som bortblåst! Med tanke på de positiva effekter förutom viktminskningen gör att jag skulle ha gjort operationen även om jag inte skulle ha gått ner ett enda kilo efteråt.

Gällande jobbfronten så har jag fått ett nytt jobb och jag börjar jobba på en skola som fritidspedagog till augusti och jag ser fram emot detta nya kapitel i mitt liv. :)

Och gällande träningen.. ja.. den går framåt i alla fall. Under en period var jag ofta ute och gick och jag borde gå ut och gå varje dag men av någon anledning slutade jag. Men å andra sidan fick jag motion på recept och jag valde att börja styrketräna vid Korpen. I och med att jag fick detta recept så fick jag också hjälp av en personlig tränare att lägga upp ett träningsprogram och jag har nu tränat 2-3 gånger minst i veckan och jag börjar faktiskt gilla styrketräning efter att jag avskytt det i så många år pga hur exet lade upp träningen för mig de få gånger jag följde med honom till gymmet.

Så allt som allt.. jag är så glad att jag valde att göra den här operationen och jag ångrar inte mitt beslut en enda sekund. Många jag har pratat med i samma sits har haft det jobbigt känslomässigt för det är en stor förändring att gå från den här feta kvinnan jag var till en mindre version av sig själv. Många har känt att de förändras för snabbt för att hinna med men jag känner bara att jag äntligen är på väg tillbaka till den kvinna jag alltid sett mig själv vara. Jag kunde aldrig acceptera mig själv när jag var så pass överviktig som jag var och faktiskt är än idag för även om jag har gått ner 23 kg så klassas jag fortfarande att lida av sjuklig fetma.. men bara 2 kg till och sedan räknas min vikt "bara" som fetma. :) Har gått från BMI 49 till BMI 40.4 idag.

På andra sidan.

2011-03-12T20:11:00.031+01:00

När jag kom till avdelningen i tisdags fick jag byta om till sjukhuskläder och in kom en sjuksköterska som berättade att jag var inplanerad som patient nr 2 och jag fick en hög tabletter.. Jag fick också veta att även om operationen var inplanerad till 11 så skulle jag vara beredd på att det kunde bli ca en timme tidigare.

Min rumsgranne vid sjukhuset var den som först skulle in och de körde iväg henne och jag började känna mig hög! Insåg relativt snabbt att någon av dessa tabletter jag fått innehöll Morfin och jag reagerar alltid kraftigt på detta.. in kom en ny patient och hon frågade om jag visste vem "Seven" var? "Det är jag", kvittrade jag glatt - hög på morfin. Ärligt talat har jag ingen aning om vad vi pratade om och helt plötsligt kom det in folk och skulle köra ner mig till operationen.

Utanför operationssalen blir jag lämnad ett par minuter i min säng och där ligger jag och tittar upp i taket och en tanke poppar upp i hjärnan.. "ska jag skita i det här och åka hem?".. näää.. de kör in mig och jag hoppar upp på operationsbordet.. de kopplar upp mig mot maskiner och stoppar i slangar i kanylen.. jag fick veta under gårdagen att "min" läkare troligen var den som skulle operera mig och jag har ett svagt minne av att detta bekräftades även här inne i salen.

En röst bakom mig säger till mig att nu är det dags att spruta in sömnmedlet och att jag kommer att sova snart.. hinner tänka: "men när ska jag bli trött då?"

SVART

I min dimma hör jag hur någon ropar mitt namn och säger att det är dags att vakna.. jag har ingen aning om vart jag är, vem som pratar med mig och vad katten det är som händer! Lyckas tvinga upp ögonen och ser att jag är i en stor sal med massor med sängar och sköterskor överallt.. sedan SVART igen.

Ärligt talat har jag ingen aning om hur många gånger jag vaknade och somnade. Jag fick in mina stödstrumpor och min mobil till sängen och jag lyckas skicka iväg ett "operationen är klar, allt väl" till facebook och sedan slocknar jag igen av utmattningen av den lilla koncentration som krävdes för att skriva detta korta meddelande.

Mina medvetna perioder blir längre och längre men jag är helt matt. Mitt över rummet ser jag den tjej som jag skrivit till på viktop och som är samma kvinna som kvittrande frågade efter "Seven" innan operationen.. tror hon är minst lika snurrig som jag.. :)

Vid 16-tiden får jag av egen maskin gå in till min sal och jag låg på sal 5. Där ligger redan en tjej och en plats är tom - denna plats kom senare att fyllas av min kvittrande vän från tidigare och den andra tjejen åkte hem på onsdagen och då fick vi i stället sällskap av min rumsgranne från hotellet. Den tjejen hade haft enorma problem med morfinet men av andra orsaker än jag hade.. så fort jag hade fått upp toleransen för morfinet så klarade jag detta bra men hon mådde dåligt hela tiden

Under tisdagen fick jag dropp och order om att med hjälp av en tesked dricka 1 dl vatten.. det var en otroligt skrämmande känsla att ta något i munnen med vetskap om att ens insida är helt omstrukturerad men jag får i mig vattnet. Tack och lov för att jag samtidigt fick dropp.. annars skulle jag ha varit helt uttorkad.

Onsdagens överraskning blev att nu ska jag få i mig 1 liter klar vätska.. saft, fin juice och vatten. Jag valde jordgubbssaft och 1 dl i taget hämtade jag från kylskåpet ute på avdelningen.. Det var ganska intressant att se innehållet i detta kylskåp då det egentligen bara bestod av en hel hög literkannor med olika drycker tillsammans med någon fil. :)

Jag och Christina (min kvittrande vän) lyckades av någon anledning hamna med i gruppen för de patienter som var en dag före oss och som skulle träffa dietisten men det var helt ok för oss att stanna kvar och höra allt en extra gång.. det här är samma möte som vi också fick på torsdagen men då från dietisten Moa som jag träffat under hela tiden upp till nu.

Vi hade fått order om att röra på oss så mycket som helst och att försöka släppa ut gaserna och få igång tarmarna.. hur lätt är det egentligen att försöka fisa när man har ont i magen efter operationen samt att det är en otroligt skrämmande känsla att spänna buken? Det hela slutade i alla fall med att vi tre kvinnor på salen fes i kapp rätt glatt när vi äntligen vågade släppa på kontrollen och fisa öppet inför okänt folk men vad katten då? Den stående repliken blev "var det lika skönt för dig som för mig?" följt av ett garv varje gång någon släppte sig i rummet.

Så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på en liten promenad så jag tog min droppställning och började gå till andra sidan avdelningen. Jag kom till hissarna och började känna en ordentlig smärta precis under mina vänstra revben. Gråtandes och med tilltagande smärta lyckades jag ta mig till mitt rum på andra sidan avdelningen där jag kollapsade gråtandes av smärta i en stol! Tack och lov hade mitt tillstånd uppmärksammats och det kom snabbt in någon med mer morfin till mig och inom 30 minuter var jag relativt smärtfri igen.

Under onsdagen kom min kirurg över och pratade med mig och ja.. det var Mats Möller själv. Han berättade att operationen gått jättebra och att jag hade blivit uttagen till att få mina slitsar sydda. Det pågår en undersökning om huruvida det är bra eller ej att sy slitsarna och jag kom med i den grupp där vi blev sydda.. enligt honom hade också operationen tagit ca 1 timme varav slitsarna hade tagit 15 minuter att sy ihop. Jag fick lite bannor av honom för att jag låg i sängen och jag försökte protestera och säga att jag faktiskt varit uppe och gått men jag orkade inte lägga särskilt mycket energi bakom dessa protester. När läkaren väl gått ser jag en otroligt leende Christina mitt över rummet.. hon hade tänkt försvara mig berättade hon men struntat i det. :)

Torsdag och utskrivningsdag.. Efter en frukost bestående av 1 dl fil och 1 dl yoghurt blandat som också smakade som ljuvlig nektar gick vi och plockade ihop våra saker. Christina pratade en del om en tomatsoppa hon ätit som hon tyckte om och när lunchen serverades så var det just denna soppa och jag som inte tycker om tomater.. men varm soppa som sakta åts med sked och utan mat på 3 veckor så var den var riktigt god faktiskt. Till vår lunch fick vi sällskap av kvinnan från rummet som mått så dåligt och dietisten Moa kom hon också.. efter lunchen säger den här kvinnan att hon börjat ångra operationen för det finns ingen chans att hon kan leva så här att äta små mängder 7 gånger om dagen. Där och då kände jag att jag bara ville ta tag i henne och ruska om henne. Kvinnan var 50+ och väntat i över 4 år på operationen - när hade hon börjat fundera på konsekvenserna av denna livsomställning egentligen??

Christinas man körde mig till tågstationen och jag spenderade där 2 timmar på en bänk. Till slut blev smärtan så kraftig att jag blev tvungen att ta en morfintablett till. Jag försökte dricka en drink som sjukhuset skickat med mig men jag blev akut illamående av den och jag fick knappt i mig halva. Det fanns ett par människor omkring mig som reagerade på mitt bleka ansikte och mina stönande mellan varvet men jag orkade inte ens bry mig. Tågresan hem var inte den skönaste med gupp som orsakade smärta men hem kom jag och en vän kom och hämtade upp mig på stationen. Det var så otroligt skönt att komma hem och bara få sova i min egen säng!

På plats

2011-03-07T21:58:00.004+01:00

Måndag idag och det var många inplanerade besök. Först in till obesitassjuksköterskan för vägning och mätning.. så jag har gått ner till 129 från 137 efter det hemska flytet! En sak är säker - jag kommer ALDRIG mer i mitt liv dricka Modifast.. kräks bara jag tänker på eländet!! Som om det inte var nog så togs ett midjemått också.. 150cm runt om.. fan jag drog ett helt måttband runt midjan och det ihop precis.. helt sjukt alltså.

Efter detta träffade jag återigen dr Mats Möller. Jag hoppas verkligen att jag får honom som kirurg i morgon. Jag vet inte vad det är men av någon anledning är jag inte så där överlycklig som jag läser att andra är i min sits.. jag är mest bara med i nuet. Jag är rädd.. det ska jag inte sticka under stol med men inte för själva operationen men mer för vad som gäller med narkosen.

Sedan blev det att sitta ner en stund utanför narkosläkarens kontor innan jag fick komma in. Här kände jag mig äntligen lugnad då hon berättade exakt hur narkosen går till, att det är en lätt narkos och att de väcker upp mig direkt efter operationen.. troligen kommer jag inte att komma ihåg något men ändå.

Det var nu tidig eftermiddag och vad gör man då när man inte kan äta och man är sur och grinig efter många dagars fruktansvärd diet? Jo man traskar till Apoteket och köper stödstrumpor där man också får bannor för att man inte mätte vaderna ett dygn innan.. ja ja.. jag opereras i morgon och har liksom inte en chans att mäta vaderna till morgonen.

Rummet vid sjukhuset är ett litet gulligt rum.. tack och lov hade jag både böcker och datorn med mig så det blev en del film. Innan operationen skulle jag också duscha 2 gånger - en gång på kvällen och en gång till morgonen men det var så skönt att duscha och tvålen luktar så gott att det blev två gånger redan till kvällen. :) Ska duscha i morgon också innan jag smiter över till sjukhuset rakt över vägen.

Tur som tokig slängde jag med lite insomningstabletter i väskan så jag vet att om 30 minuter kommer jag åtminstone sova och få lite sömn innan jag ska upp klockan 6 i morgon bitti.

Flytdag 3

2011-02-20T16:36:00.000+01:00

De första två dagarna var ju absolut inga problem att klara av. Jag fick till och med anstränga mig för att faktiskt komma ihåg min drink men idag - idag har det varit riktigt tufft och jag har sån ont i magen och jag vill bara äta. Jag drömmer om grillad kyckling och en stor saftig grillad stek att sätta tänderna i.

Och så tänker jag att jag faktiskt har 15 dagar kvar av eländet också! Hur ska jag klara av att ta mig igenom det här när det känns så här tufft redan dag 3? Men tydligen blir det lättare och lättare efter de första 6-7 dagarna.

Det enda jag vet är att jag under inga omständigheter får fuska! Så jag städar istället.. och städar.. nu är skrubben urplockad, sorterad och skräp slängt och kläder donerade. Sonens rum är fläckfritt likaså hall och kök... ska ta och börja med badrummet nu för att komma långt ifrån köket...

En lång väntan

2011-02-16T07:26:00.000+01:00

Jag har fått brevet där det står när jag ska opereras och om ett par dagar går jag in i flyt-fasen. Ska dricka Modifast 4 gånger om dagen innan operationen.

Men det känns inte som om jag riktigt har förstått vad det är som är på gång. Jag är inte nervös, tänker inte så mycket på det heller. Inte heller har jag någon önskan om vad jag vill ha som min sista måltid - troligen för all framtid.. jag bara är..

Tillbaka i etern igen

2011-01-22T18:53:00.000+01:00

I januari 2010 gick jag till min husläkare och bad om en remiss för att göra en GBP-operation. I april kunde jag äntligen flytta remissen via valfrihetsremiss och fick den skickad till Ersta i Stockholm. Det dröjde ända till slutet av oktober för att jag skulle få komma dit och jag fick träffa dr Mats Möller - kirurg vid Cavalio, Ersta sjukhus.

Jag var smått orolig att mina tidigare proppar skulle göra att jag inte skulle bli beviljad en operation men alla möten den dagen - 4 möten på 2½ timme - gick helt utmärkt och jag blev godkänd.

Efter detta så slutade jag tänka kändes det som. Jag orkade inte tänka på kosten, tänka på att jag skulle få en kallelse för operation men jag har med jämna mellanrum ringt till operationsplaneringen men hela tiden fått veta att jag ännu inte var inplanerad någonstans men att jag troligen skulle få en tid till "mitten av februari".

Men tidigare i veckan så ringde jag igen och fick då veta att jag har fått en operationstid och det blir i början av mars. Det hela har tagit 14 månader från början till slut. Förra gången jag stod i kö fick jag vänta i 2 år bara för att få komma till läkaren men eftersom jag var höggravid vid det tillfället så dumpade de mig längst bak i kön igen och då sket jag i det hela.

Nu har jag i alla fall bokat tågbiljetter och hotellrum för den kommande vistelsen i Stockholm och jag har kollat upp busstider också ifall att tåget skulle bli inställt. Modifasten är inköpt för 5 dagar men jag behöver 9 dagar till så jag ska försöka ta mig in till apoteket med jämna mellanrum och köpa fler askar.

Nu börjar allt röra på sig och mellan varven är jag faktiskt väldigt nervös men pendlar till att fortfarande känna att allt är lite overkligt. :)

En ny erfarenhet!

2009-05-07T19:12:00.002+02:00

Jag höll på att tappa mina byxor idag!! Hur ofta händer det för någon som är väldigt överviktig?

Nu på kvällen har jag tagit in byxorna med 5 cm i varje söm vilket är väldigt mycket i grenen och benen! Och nu sitter de lika bra de gjorde när jag köpte dem - för 26 kilo sedan!

Än vill jag inte köpa nya kläder utan jag tror jag fortsätter använda de kläder jag har nu men jag har en känsla av att jag kommer att få sy om fler klädesplagg än dessa byxor om jag fortsätter så här. :)

18%

2009-04-18T08:49:00.002+02:00

Det är så mycket jag har gått ner i vikt.

Innoficiellt kan jag säga att jag har nu passerat -25 kg gränsen även om jag inte fyllt i den i listan.

-25 kg!!! Helt enormt!

Ny vikt inlagd

2009-04-17T06:42:00.001+02:00

Tydligen lönade det sig att igår skriva att vikten stått stilla för jag har inte vägt mig på ett bra tag.

Idag visade vågen på en sammanlagd viktminskning på 24.4 kilo. :)

Gudars skymning vad gott!

2009-04-16T19:11:00.002+02:00

Jakten på något gott att äta drev mig mot frysen och låt mig fresta med fisk, kyckling, frysta bär eller spenat. Det är typ det jag kan äta.

Trött på allt det här tog jag bara upp ett fryst hallon och stoppade i munnen och den smakade himmelskt gott! Godare än något godis jag ätit!

Vikten har jag inte uppdaterat på länge men det beror på att den är densamma. Jag har hamnat på en platå men jag har inget emot det. Viktnedgången tidigare var lite för snabb egentligen.

Att sallad kan vara så gott!

2009-04-06T22:29:00.003+02:00

Nu har jag ätit kycklingsallad och tonfisksallad i 2 dagar och mina smaklökar dansade rumba tillsammans med de nya smakerna!

Vanlig isbergssallad tillsammans med skalad, tärnad gurka, tärnad kyckling eller tonfisk och sedan glutenfri pasta på det!

Sedan droppade jag över lite olivolja och salt + peppar!

IBS

2009-04-04T22:20:00.002+02:00

Utdrag från IBS forum

Vad är IBS?

IBS är ett samlingsnamn för funktionella tarmbesvär.

Vid en funktionell sjukdom ser organen normala ut. Trots detta fungerar de avvikande, och kan orsaka ansenliga besvär. Funktionella sjukdomar finns nästan i alla kroppens organ. Man kan ha funktionell huvudvärk, funktionella hjärtbesvär,funktionella sväljningsbesvär - ja till och med funktionella reumatiska besvär från musklerna (fibromyalgi).
Förstoppning och diarré är det vanligaste problemen. Men det finns även de som har problem med större mängder gaser.
Förkortningar som används i IBS sammanhang:

IBS-D = Diarré

IBS-C = Förstoppad

IBS-A = De som har växlande besvär mellan D & C.

Det jag har är IBS-D.

Hur vet man om man har IBS?

I en enig överenskommelse mellan internationella experter under ett möte i Rom sattes kriterier som skall uppfyllas.

Återkommande buksmärtor eller obehag, som debuterade för mer än 6 månader sedan,
har pågått under minst 3 dagar/månad under de senaste 3 månaderna och har 2 eller fler av följande kännetecken:
1. Förbättras vid defekation (Uttömning av avföring genom ändtarmen och ändtarmsöppningen.)
2. Förenade med en ändrad avföringsfrekvens (hur ofta man behöver gå)
3. Förenade med en ändrad avföringsform (diarré/hård)

Det hela började som en magkatarr våren -05 och det blev bara värre och värre! Sedan den tiden har jag knappt vågat ta mig utanför dörren pga rädsla för att förlora kontrollen över mina tarmar och smärtan har varit fasansfull.

Varje vecka hade jag minst 2 rejäla attacker av diarré, kramper i magen och smärtsamma problem med gaser. Ja jag vet.. lite bajsprat men något säger mig att ni överlever. :)

IBS går inte att diagnostisera utan det man gör är att utesluta andra problem och det som blir över benämns som IBS.

Personligen börjar jag fundera om IBS i någon mån har med en överkänslighet av födoämnen för något måste det vara eftersom jag för första gången på 4 år är helt bra i magen så det är något av de vanliga sakerna jag äter som utlöser attackerna.

Det intressanta är att ca 20% av Sveriges befolkning lider av IBS men ingen vågar prata om det. Ganska självklart för i vårt samhälle är det tabu att prata om tarmproblem för det är liksom lite pinsamt men som jag känner det så måste vi som drabbats av detta tillsammans med våra anhöriga börja prata om detta för att öka förståelsen för vår situation.

För tre månader sedan snubblade jag över just IBSforum (länk längst upp) och det var här jag hittade den sk IBS-kosten som jag sedan följt slaviskt. Som jag känner nu så är jag evinnerligt trött på maten men samtidigt så känns det inte som någon större uppoffring (för det mesta) eftersom min mage numera är helt bra!

Lite mer om IBS hos sjukvårdsupplysningen

Ett dysfunktionellt förhållande!

2009-04-04T15:14:00.002+02:00

Från att periodvis varit en hetsätare så har jag nu ett väldigt knepigt förhållande till mat pga min IBS. Jag passade på att storhandla idag när jag är barnledig och det var inte mycket jag kunde köpa när jag gick där genom gångarna i affären.

När jag väl lagt upp allt på bandet gled massor med frukt, hälsokostprodukter, konserver, kyckling och fisk vidare på bandet och jag utmanar någon att hitta en enda onyttig produkt på min inköpslista! :)

Men det är jobbig också! Speciellt när man står i kön och är fullständigt omringad av allt godis och jag vill ju så gärna ha en tugga av något! Vad som helst!

Jag har inte ätit godis, kakor eller något i den stilen efter den 1a februari. Jag kan bli så lockad att smaka en bit pannkaka av barnen men så känner jag att om jag gör det kan jag få tillbaka mina magproblem och jag vill inte gå igenom 6 veckors stenhård kost igen bara för att bli bra för att jag var lite sugen en gång på något gott.

Samtidigt som det känns som en befrielse att äntligen vara kvitt problemen med magen så känns livet ganska trist just nu. Jag som alltid älskat att baka och laga mat men nu ser jag bara maten som ett nödvändigt ont och jag ser inte längre fram emot måltiderna längre.

Kanske blir det bättre framöver, beroende på hur framtiden ter sig gällande min mage och nya livsmedel.

Men bara en enda liten ruta mörk choklad då??? Jag är såååå sugen!
Men nej. Har inte ens choklad, godis eller bakverk hemma. Jag har inte ens mjukt bröd hemma.

Tänk att jag ändå känner en tacksamhet över att ha drabbats av IBS. Snacka om en helomvändning alltså. :D

Nu har jag bara "fetma"

2009-04-03T07:28:00.003+02:00

Jag har passerat gränsen för sjuklig fetma och mitt BMI säger att nu lider jag enbart av "fetma".

Men den största nyheten ändå är att jag på mindre än 2 år gått ner 23 kilo och jag känner mig så mycket lättare och smidigare. Jag har 11.7 kilo kvar tills jag blir tvåsiffrig och just nu känns inte 11.7 som mycket att gå ner.

Får bara hoppas att det fortsätter så här. Tack och lov har viktminskningstakten saktat av en hel del för det blev lite väl häftigt även för mig där ett tag. :)

På fem veckor

2009-03-13T16:15:00.002+01:00

har jag gått ner 7 kilo.

Jag gjorde ett litet tankeexperiment att om jag fortsätter i den här takten har jag nått mitt mål inom 8 månader. Inte för att jag tror att det egentligen är möjligt men ändå känns det inte så lång tid att tänka "om 8 månader". :)

Kroppen märker av förändringen mest.

2009-02-19T07:22:00.002+01:00

Idag vägde jag in mig på -18.5 kilo!!!

Jag har märkt att omfånget runt magen har blivit betydligt mindre eftersom byxorna börjar bli för stora och tröjor som inte passade ordentligt tidigare känns riktigt rymliga.

Men den största förändringen är att efter så många år har jag fått tillbaka mensen och den kommer lika regelbundet som den gjorde för kanske 10 år sedan!

Det är ju så att mensen försvinner om man väger för mycket eller för lite och nu känns det verkligen att jag är på rätt väg - även om jag gärna hade fortsatt slippa mensen. :)

Det gyllene målet

2009-02-17T09:44:00.003+01:00

Jag har delat upp min viktminskning i ett antal mål som inte har med varandra att göra. :)

Ett mål var - 10% vilket alltså var att minska 13.5 kilo.
Ett annat större mål är att komma under BMI 40 vilket innebär svår fetma och den gränsen kommer för mig vid 113 kilo vilket är ungefär 4 kilo bort.

Sedan i den dagliga viktminskningen ser jag inte den totala viktminskningen för vem vill tänka att "från 134.7 kilo ska jag ner till 70" (ungefär). Nej det är för knäckande att tänka att jag behöver gå ner 65 kilo så jag tänker i 5 kilos intervaller.

Varje gång jag kommer till nästa delmål vilka är indelade i dessa intervaller tittar jag varken uppåt eller neråt på listan utan ser bara nästa delmål. Visst kommer det att kännas magiskt att äntligen bli tvåsiffrig men det är 17 kilo kvar tills det och 17 kilo känns ganska tungt att tänka på för det är en ganska stor siffra och lika mycket jag redan gått ner.

Uppdatering sker sällan

2009-02-15T11:13:00.001+01:00

Jag vet inte varför det är så sällan jag uppdaterar den här bloggen.

Nu har jag i alla fall ändrat utseende på bloggen och jag har lagt till en tabell över min viktminskning och det känns i alla fall bra att kunna stoltsera med - 17 kilo!!!

*ger mig själv en klapp på axeln och smiter in i duschen innan barnen kommer hem*

Stolt!

2008-11-05T10:59:00.003+01:00

För två dagar sedan varjag in för första gången på jag vet inte hur många månader och jag började skriva i min viktdatabas igen. Just den biten är en av de få positiva saker i mitt liv som hänt den sista tiden.

Just nu är jag sjukskriven pga akut kris och jag bröt ihopfullständigt efter månader av stress, ångest, hot och depression. Jag har knappt börjat kravla mig upp igen men jag tänker inte göra något som kan förvärra min situation utan jag måste lära mig att acceptera att jag är så pass sjuk som jag är just nu.

Jag träffade min terapeut igår och jag kunde ärligt säga till henne att för första gången på säkert 5 år väger jag numera under 125 kilo! Sacka om en bedrift för mig egentligen. Min absoluta maxvikt var 134.7 kilo och jag väger nu 11.7 kilo mindre än det - alltså 123.1

Sitter och skakar på huvudet här.. hur ska man kunna förklara för en "normalviktig" person att man är stolt över att väga 123 kg? Det är tur att jag kan skriva om det här inne i alla fall för jag känner mig otroligt stolt över att ha kommit under 125 kilo. Det har liksom varit en gräns som stått där och hånat mig.

Jag var nere på 125.9 kilo och vände.. men nu är jag under!!

Acomplia

2008-04-22T22:29:00.002+02:00

Jag fick Acomplia (Ribonabant) utskrivet i höstas men jag var tvungen att sluta ta dem. För någon som mig som mer eller mindre klassats som matmissbrukare och fullständigt hävt i sig maten mellan varven till att gå till en person som kände avsmak för mat så var det en sådan extrem omställning att jag inte klarade av det.

Nu har jag börjat om igen. Jag känner att jag måste få en liten piska för att gå ner i vikt igen. Jag är så trött på att ställa mig på vågen och att antingen se ett litet + eller helt +-0 på vågen! Jag vill se resultat och jag behöver hjälp för att få resultat.

Jag läste någonstans att det tar ca 2 veckor innan Acomplians verkan sätter igång ordentligt och visserligen är jag bara på dag 3 men jag tycker att jag har lättre att stå emot sötsuget och matsuget. Visst kan det vara en placeboeffekt men vem bryr sig bara det fungerar?

Aj!

2008-04-22T22:09:00.005+02:00

Om man ser mig så kan man aldrig tro att jag älskar konditionsträning men det gör jag faktiskt. Jag vet att jag ser ut som jag gör men en gång i tiden var jag vältränad och även om jag var lite mullig så kände jag att jag gillade min kropp.

Problemet är att nuförtiden så får jag så otroligt ont i ena foten så fort jag använder den - går längre promenader, tränar på min Orbitrek etc. Det gör vidrigt ont att jag måste stanna till och liksom "skaka" bort det onda. Så här är det i kanske 10-15 minuter. Efter den stunden så lindras smärtan men den går inte bort. Jag har testat alla möjliga sorters lindring som olika inlägg i skorna, jag har passat ut skor hos en ortoped som kommer till sportbutiken några gånger i månaden, jag knyter skorna olika hårt, jag använder smärtstillande - gel, tabletter. Inget hjälper.

Jag måste ha snurrat till det ordentligt idag när jag skulle träna. Jag är en tävlingsmänniska och inte så lite heller. Jag hade gett mig katten på att jag skulle klara av gårdagens träningstid på 35 minuter. När jag kommit till 20 minuter började jag stirra in mig på: "10 minuter kvar", "9 minuter kvar" etc... tills det jag kom till 29 minuter och insåg att mitt mål låg ytterligare 10 minuter in i framtiden och jag som hade kört stenhårt de sista 3 minuterna. En smått slagen hjälten stapplade i mål vid 40 minuter och hon satte sig här på en och skrev inläggen innan hon ens funderar på att smita ner i källaren och ta en dusch. :)

22/4 2008

2008-04-22T22:01:00.001+02:00

Frukosten var väl inte det jag skulle ha önskat mig. Jag var tvungen att skippa gröten då den var kokt på mjölk. Vad hände med vanlig hederlig havregrynsgröt kokt på vatten? Speciellt för någon som är laktosintolerant och för tillfället extra känslig för mjölk. Det blev lite vatten och två smörgåsar. Önskar jag kunde få veta redan dagen innan vad det blir till frukost men tyvärr så vet inte ens kokerskan det.

Lunchen var inte heller någon höjdare. På matsedeln stod det "Risgrynspudding med saftsoppa" - jag valde att ta med mig en sallad. Min son valde ut en rostbiffsallad med pasta och en hög grönsaker i. Jag valde att lägga till ca 5 små bitar fetaost, majs och lök till det hela. Och en avokado fast jag åt inte upp allt. Det var ett otroligt framsteg igår att inte ta om maten och idag så åt jag inte es upp allt! Yeehaa för mig!

Mellanmål som vanligt vatten och smörgåsar, lite frukt på det.

Hemma tog jag två grova smörgåsar med makrill. Mot kvällen köpte vi hem pizza och jag åt kanske 1/5 av pizzan. Jag var helt enkelt inte sugen på mer än så.

Nu ska jag ta och bälja i mig lite mer vatten för det kan jag behöva.

Premiär!

2008-04-21T22:00:00.001+02:00

Då har man startat blogg också då. Som om jag inte har tillräckligt med saker att göra men nog om detta. Denna blogg ska bara handla om min viktminskning, min träning, mitt matmissbruk och tankar, känslor och idéer jag har som bara poppar upp i skallen så där.

Idag ville jag verkligen inte ställa mig på min Orbitrek. Den står där och lurar i hörnet. Viskar till mig att jag borde komma och göra den sällskap men soffan lockar även den med sina mjuka kuddar och sköna filtar. Med tanke på att jag har jobbat mellan 6:15-17:45 idag så kändes faktiskt soffan mer lockande än konditionsmaskinen men men. Jag letade väl fram kläder men upptäckte att träningsbyxorna har rymt hemifrån - hittade ett par slitna halvmysbyxor istället. Tror ni det ens gick att hitta ett par matchande strumpor? Å nej då! Men vem katten bryr sig egentligen?

Det slutade med att jag i alla fall stod där på maskinen och jag klarade 35 minuter! Nu ska vi också tänka på att jag faktskt inte tränat på en lång tid och jag är otränad, överviktig och trött!

Maten då? Började morgonen med möte och jag tog med mig två dubbelsmörgåsar - grovt bröd - med bordsmargarin och leverpastej. Till detta fick jag bara i mig en C-vitamin. Inte precis drömläge för en frukost.

Till lunchen serverades pasta och köttbullar. Jag tog inte om maten vilket är ett stort framsteg och mer än halva tallriken fyllde jag med grönsaker som sallad, tomat, gurka, majs, vitkål, fetaost och lite vanlig ost. Det blev någon liten bit frukt och en smörgås också.

Jag åt mellanmål på jobbet och det serveras enbart bröd och frukt så jag hade inte så mycket att välja på. Väl hemma serverades ris och kycklingstroganoff. Och tror du inte att jag lyckas hitta kakburken ovanpå skafferiet och lyckades trycka i mig i alla fall 10 småkakor innan det hann bli tomt i burken!

Tänk om jag kunde ha en sån där lite mindre variant av el-chocks-pistol så jag kunde chocka mig själv varje gång jag tänker på att äta fel och kanske en liten starkare stöt om jag även följer mina impulser!

21/4 2008

2008-04-21T21:50:00.000+02:00

Maten då? Började morgonen med möte och jag tog med mig två dubbelsmörgåsar - grovt bröd - med bordsmargarin och leverpastej. Till detta fick jag bara i mig en C-vitamin. Inte precis drömläge för en frukost.

Till lunchen serverades pasta och köttbullar. Jag tog inte om maten vilket är ett stort framsteg och mer än halva tallriken fyllde jag med grönsaker som sallad, tomat, gurka, majs, vitkål, fetaost och lite vanlig ost. Det blev någon liten bit frukt och en smörgås också.

Jag åt mellanmål på jobbet och det serveras enbart bröd och frukt så jag hade inte så mycket att välja på.

Väl hemma serverades ris och kycklingstroganoff. Och tror du inte att jag lyckas hitta kakburken ovanpå skafferiet och lyckades trycka i mig i alla fall 10 småkakor innan det hann bli tomt i burken!

Tänk om jag kunde ha en sån där lite mindre variant av el-chocks-pistol så jag kunde chocka mig själv varje gång jag tänker på att äta fel och kanske en liten starkare stöt om jag även följer mina impulser!